Olyckan förändrade Isabelles liv

För fyra år sedan förändrades Isabelle Fredholms liv genom en hästspark. Hennes annars så snälla häst blev irriterad på en ponny och skickade iväg en rejäl spark. De broddade hovarna missade målet och träffade Isabelle istället.

Det här är en intervju med en kvinna, en envis kvinna som har ständig värk. Hon vaknar med smärta och den påverkar hela hennes liv och även hennes familjs liv. Hon berättar sin historia och försöker att hålla rösten så neutral som möjligt. Men när hon pratar om ponnyn, olycksdagen och sina nära och kära då kommer ett stråk av sorg fram. Däremot så är hennes röst neutral när hon berättar att det finns ryttare som tror att hon låtsas ha ont ”bara för att få vara pararyttare”. Hennes smärta syns inte men den finns alltid där och det är bara när hon rider som hon kan glömma bort den.

Boxar utan galler

Det var i mars 2015 som olyckan inträffade. Isabelle hade varit och provat ut ny sadel till sin tävlingshäst och hade precis kommit tillbaka till stallet. Hon var stressad och tänkte att hon skulle vara snabb i stallet.
– Min häst stod på stallgången och jag hade precis lagt på ett täcke på henne, när en ponny sträckte ut sin mule för att nosa på henne. Hon blev irriterad och sparkade mot ponnyn/boxen, men där stod jag.
Isabelle berättar sakligt och lugnt om själva olyckan samtidigt som hon konstaterar att det var tur att hennes mamma var med i stallet den dagen och kunde ingripa.
– Hade inte mamma varit med vet jag inte hur det hade gott.

När olyckan inträffade hade Isabelle sina hästar i ett mindre stall utan boxgaller. Men efter olyckan sattes det snabbt upp galler för alla boxar.  Och det var många som hörde av sig till Isabelle för att berätta om liknande händelser.
– Men många hörde även av sig till mig och tyckte att jag skulle skjuta mitt sto.  Fast hon var och är en jättesnäll häst och hon hade aldrig gjort något liknande tidigare. Det var en rad olyckliga omständigheter som tillsammans ledde fram till det här tror jag. För dagen innan olyckan hade hennes boxgranne och hagkompis flyttat och veckan innan hade hennes föl flyttat. Kvar i stallet var hon med våra två ponnysar som hon inte riktigt gillade. Och just den här dagen var jag jättestressad, det blev inte bra. Nu stressar jag aldrig i stallet.
Tur i oturen.
Hade sparken träffat Isabelle 5 cm längre ner på benet hade hon ”bara” fått en lårkaka. Om sparken hade träffat högre upp, hade hon kanske inte levt idag.
– Jag hade tur i oturen. Det här var under vintern och mitt sto hade 4 brodd/sko och hon sparkade med båda bakbenen.
På sjukhuset konstaterades det att Isabelle hade fått en fraktur i bäckenet samt en avsparkad muskel. Trots att det var en ovanlig fraktur på bäckenet bedömde läkaren att båda skadorna skulle läka av sig självt. Såren syddes ihop och Isabelle skickades hem med ett gäng mediciner.

Problemet var ”bara” att frakturen inte ville läka. Isabelle hade ständigt ont och fick nya mediciner men inget hjälpte. Till slut fick hon en remiss till Sahlgrenska och där blev hon senare opererad.
– Jag läkte fysiskt efter den operationen, men smärtan försvann inte. Läkaren förklarade då att jag hade fått en kronisk nervskada och att jag alltid skulle ha ont.

Tvingad att rida

Isabelles första ridtur efter olyckan.

Isabelle varken kunde eller ville rida efter olyckan, så när läkaren på smärtkliniken tyckte att hon skulle börja rida igen sa hon bestämt nej. Men hennes mamma lyckades övertala henne och då hade det gått 1 ½ år sedan hon sist satt på en häst.
– Så fort jag landade i sadeln gjorde det mindre ont. Det var så häftigt. Och det var väl det min smärtläkare hade förstått. Jag behövde komma upp och rida för att kunna ta mig vidare i livet. Men många i min omgivning reagerade och tyckte att det var konstigt att jag började rida och hålla på med hästar igen. Vilket gjorde att det blev tufft på ett annat sätt, för jag ville rida men fick dåligt samvete när jag gjorde det.

Molly fyller år och det är födelsedagsfest i stallet.

Räddningen för Isabelle blev ponnyn Molly
– Hon var oinriden, så jag red in henne vilket kan låta konstigt men hon var så lugn och snäll hela tiden. Och hade jag inte börjat rida och hålla på med hästar igen hade jag nog fortfarande legat kvar i soffan och varit sjukskriven. Jag vaknar varje dag med smärta, men så fort jag har ridit mår jag bättre, för jag blir glad. Ridningen och hästarna ger mig energi.
Det blev ett par operation till och vid ett tillfälle opererade man in en ” ryggmärgsstimulator” som skulle hindra smärtimpulserna innan de kom till hjärnan. För Isabelle innebar det här att de värsta smärttopparna mildrades lite och det ledde i sin tur till att hon kunde börja arbeta igen.

Tre starter i New Forest SM och tre vinster!

Ett kvitto på ridningen.
Isabelle började att tävla redan som barn och hon såg tävlingarna som kvitton på att ridningen fungerade. Och när hon börjat rida efter olyckan ville hon ut och tävla igen. För hon behövde ett nytt kvitto. Problemet var bara att hon red ponny och var tvungen att tävla mot storhästar.
– Jag trodde att vi skulle vara chanslös när jag tävlade mot storhästarna. Men jag hade fel. Det gick över förväntan. Vi var bland annat med på New Forest SM, jag anmälde oss till att tre klasserna och vi vann alla tre klasserna trots att jag knappt hade hoppat något innan dess.
Isabelle skrattar till och säger att allt går om man är envis och det är hon.
Men 2018 betäcktes Molly som hjälpt Isabelle tillbaka till livet och då började hon att rida sin unghäst Mini.  Det blev en annan resa. För nu skulle Isabelle borsta ben och hantera ett kittligt och känsligt fuxsto.
– Nu är Mini och jag vänner, men jag har varit nära att ge upp flera gånger. Hon är ett fuxsto och hon är kittlig och inte alls lika lugn som ponnyn. Efter sparken har det varit ett trauma varje gång som jag måste gå bakom en häst eller bara var vid bakbenen på en häst och det är klart att hon kände av det här. Det blev en ond cirkel och det var hos mig problemet satt. För jag var tvungen att sluta jämföra henne med Molly hela tiden. Jag behövde ge Mini lite tid och bygga upp förtroendet mellan oss.  Idag kan jag borsta svansen, bakbenen och kratsa hovarna på henne utan problem. Men jag har respekt för bakbenen. Det kommer jag nog alltid att ha.

Hösten 2018 åkte Isabelle ut och tävlade några unghästklasser med Mini. Vid en av tävlingarna kom en dressyrdomare fram till Isabelle och frågade om hon inte skulle försöka klassificera sig som pararyttare. Den här frågan gjorde Isabelle vansinnig.
– Jag var jättearg på den där dressyrdomaren, länge. Jag var inte skadad och jag ville inte bli stämplad som pararyttare.

DM guld för Isabelle och den kittliga fuxen Charmonie efter Charon ue Don Primero.

Motvillig pararyttare
Nu blev det en ny resa för Isabelle, för när hon till slut insåg att hon inte skulle bli bra letade hon reda på information om pararyttare och klassificering. Efter att ha läst informationen skickade hon in en ansökan om att få komma med på en klassificering vid Strömsholm.
– När jag kom dit kände jag att de som skulle bedöma mig hade taggarna utåt. De tyckte att mitt läkarintyg var för dåligt och jag såg väl inte tillräckligt skadad ut heller. Men efter testerna blev det annorlunda. Då förstod de bättre ” du har visst ganska stora problem” sa de och det slutade med att jag blev klassificerade i klass 5. Samma personer bedömde även vilket hjälpmedel jag skulle få rida med och det blev spö.

Bättre än väntat
Det var en ny värld som öppnade sig för Isabelle när hon blev pararyttare. Nu känner hon att hon kan sätta upp nya mål med sin ridning. Isabelle och Mini har tävlat en hel del under året som varit och har flera vinster och placeringar upp till LA. Och när de startade i DM för pararyttare, vann de guld!
Målet för nästa år är att rida para SM och 2021 är målet att rida på internationell nivå.

 

När vi ska avsluta intervjun lyfter Isabelle fram sin mamma och pappa som stöttat henne under hela den här resan, farmor som hon bott hos varje gång hon har opererats, sin man Oscar, barnen och ponnyn Molly. Alla de här har varit viktiga för Isabelle och det har hon återkommit till flera gånger under intervjun.